miss you already

What happened? You were just such a small pice of me, but now I feel more lost than ever. It seems that you have forfilled my life with happiness, but did it ever develop to something much more complicated? I beg of you to please stay, but what would that lead to? Even if things won't ever be the same, I'll always remember you as you were. Hopefully, you won't change a bit, and remain just as cheerful.
I don't really know my feelings for you. But somehow, I just can't stop thinking about yours. Did you ever mean anything, or was it only me, my thoughts, the movement, the smile...
Either way I wanted to say, that I love you.

ME.

My head is filled with things beyond reality and insanity. They are no longer fantasies, maybe they never were. It is with great wonder I tell you this, why I do not know. My thoughts are still immortal, but not yet illegal. Why won't it take it's end?
A part of me is still looking, what is there to see. Others are mysteries, like a blur in it's way, contemplating the gift of freedom. The happiness in your life, won't last enough to hold. Like a hand approaching the light, but the sun is not always there to find.
To the end of my story I search behind my shoulder. Something appears to retrieve it's glory. Will I speak upon you or no one?

You never grew up...

Never in my life have I been as completely gone as I am now. Never before have I acted like I'm a little kid, longing to see what's next. The longing grows to disire, and then, there's no one to stop me. The holidays are nowhere to be found. The next thing on the list, I suppose, is summer. So I'll just go get my childish face, to grin at old people, saying "I know something you don't".
But what is it worth, thinking no one else has the same thought. The same wanting, same disire...
My days are counted, your's too. Will you keep my secret, if I ask you to? Will you still be there, when I'm falling appart? Like a child after walking around for three hours or an elefant that's been in the sun all day long, but never alongside the river.
My life is fulfilled. Not with smiles, not with sorrows. But with things I can't explain. Things that's always around, always near but never completed. I feel like I have absolutly no conection and the consequencesare are, well what are they?

Varför försöka, få det till något du inte kan.

Jag visste det... någonstans. Men jag uppfattade det aldrig. Hur kan man? Det är just det det går ut på, ingen kan veta...
Det jag visste nu önskar jag att jag aldrig kunde veta, någonsin. Det ödet som väntar, försvinner i fjärran. Och tar dens plats, gör det vi önskar hände. Alltså kan det aldrig bli som man innerst inne vill att det ska bli. Önskar det fanns nåt man kunde göra...
Nu och för alltid ska nästkommande förbli olyckliga, aldrig nöjda och så långt ifrån förståelse som möjligt. Det är ju det det är? Min önskan kan aldrig vara densamma, vilket liv jag än skulle leva. Våra liv är inte föutspådda, och klara för avfärd. Visst det kan vara ödet, men, vilken väg vi än tar så är det just det, ödet. I tidernas evighet, kommer det att vara så. Jag menar...
- Om du kunde se vad som skulle hända om du till exempel köpte en karaoke-maskin, eller ett schackbräde till en 8-åring. Skulle du vilja veta det då? Skulle det göra någon skillnad, egentligen?

...simpel människa

Mitt hjärta är fullt av glädje, mitt leende är fullt av hopp, mitt sinne är fullt av hemligheter och min kropp är full av frihet. Vad mer kan man begära, jag är glad.
Men ibland är mitt hjärta fullt av sorg, mitt leede fullt av krossade drömmar, mitt sinne fullt av gamla minnen och min kropp är full av fångenskap. Vad mer kan man begära, jag är ledsen. Det kom. Men det kändes inte, det var som vanligt. Mitt hjärta VAR fullt av glädje, mitt leende VAR fullt av hopp, ska det vara så?

- "Jag är dock bara en simpel människa..."

Du.

Idag tänkte jag på dig igen, hur det skulle vara om jag aldrig hade träffat dig. Då skulle jag antagligen bara hittat någon annan. Men...ähh, glöm det. Jag kan inte direkt avgöra hur jag känner, men kanske ändå? Jag skulle inte vilja ha det på ett annat sätt, då skulle det helt enkelt inte vara rätt. Det jag förhoppningsvis känner, önskar jag vore verkligt. Kanske det är, kanske inte...

AAAAHH

I'm not cold, I'm not freezing. I'm sweating in the middle of december. I'm standing outside trying to get out of the sleeves of my sweater. I can't. A drop is falling down my face, and down to my cheekbones. The sweater is chained to my chest and it won't bug. What's happening to me? Fucking nightmare...