You never grew up...

Never in my life have I been as completely gone as I am now. Never before have I acted like I'm a little kid, longing to see what's next. The longing grows to disire, and then, there's no one to stop me. The holidays are nowhere to be found. The next thing on the list, I suppose, is summer. So I'll just go get my childish face, to grin at old people, saying "I know something you don't".
But what is it worth, thinking no one else has the same thought. The same wanting, same disire...
My days are counted, your's too. Will you keep my secret, if I ask you to? Will you still be there, when I'm falling appart? Like a child after walking around for three hours or an elefant that's been in the sun all day long, but never alongside the river.
My life is fulfilled. Not with smiles, not with sorrows. But with things I can't explain. Things that's always around, always near but never completed. I feel like I have absolutly no conection and the consequencesare are, well what are they?

Varför försöka, få det till något du inte kan.

Jag visste det... någonstans. Men jag uppfattade det aldrig. Hur kan man? Det är just det det går ut på, ingen kan veta...
Det jag visste nu önskar jag att jag aldrig kunde veta, någonsin. Det ödet som väntar, försvinner i fjärran. Och tar dens plats, gör det vi önskar hände. Alltså kan det aldrig bli som man innerst inne vill att det ska bli. Önskar det fanns nåt man kunde göra...
Nu och för alltid ska nästkommande förbli olyckliga, aldrig nöjda och så långt ifrån förståelse som möjligt. Det är ju det det är? Min önskan kan aldrig vara densamma, vilket liv jag än skulle leva. Våra liv är inte föutspådda, och klara för avfärd. Visst det kan vara ödet, men, vilken väg vi än tar så är det just det, ödet. I tidernas evighet, kommer det att vara så. Jag menar...
- Om du kunde se vad som skulle hända om du till exempel köpte en karaoke-maskin, eller ett schackbräde till en 8-åring. Skulle du vilja veta det då? Skulle det göra någon skillnad, egentligen?